Programmet Vägledande samspel strävar till att främja gemenskap, utveckling och medkänsla med andra människor för att därmed motverka ensamhet, utanförskap, stigmatisering, fientlighet och alla de känslor som följer i marginaliseringens spår. Programmet är på detta sätt hälsofrämjande då ”målet är att ge stöd till föräldrar och andra omsorgspersoner i utvecklingen av en så trygg och meningsfull interaktion som det bara är möjligt – med utgångspunkt från vardaglig omsorg och utvecklingsfrämjande aktiviteter” (Rye, 2009, s. 207). Detta gäller i alla verksamheter där barn är involverade, såsom MVC, BVC, förskola, skola, behandlingshem och barn- och ungdomspsykiatri. Men programmet har också spridits till verksamheter där andra personer, till exempel äldre, är beroende av vårdpersonalens bemötande för sin livskvalitet.

Den teoretiska ramen för Programmet är gigantisk, framförallt då programmet försöker sammanfatta och dra konserverna av den forskning som finns inom modern utvecklingspsykologi, sociokulturell psykologi (kulturell psykologi), neuroaffektiv teori. Alla dessa kunskapsfält och deras praktiska konsekvenser i samspelet mellan omsorgsgivare och barn sammanfattas i de tre dialogerna; Den känslomässiga dialogen, den meningsskapande dialogen och den reglerande dialogen. Till dessa dialoger finns också teman som mer praktiskt beskriver hur dessa dialoger praktiseras.

Du som vill läsa mer och ha referenser till den teoretiska basen kan klicka här (ref till teori 1).