Reflektioner kring ICDP: "Min första tanke när jag närmade mig litteraturen var: så enkelt, så självklart, så svårt". Byggandet av relationer till ett litet barn måste vara bland det viktigaste man kan ägna sig åt och då blir ju också ett program som just bygger på det, tilltalande. Att sedan programmet kan anpassas till olika målgrupper gör ju inte saken sämre. Böckerna till nivå 1 i kursen är lätta att ta till sig. Vägledande Samspel i praktiken ger en bra överblick om vad det handlar om. Man kan tydligt se strukturen i programmet och det gillar jag. Den ger "ramen" och samtidigt får man skumma på de teorier som programmet bygger på. Häftet Respekt för barnet ger en kort sammanfattning av de viktigaste hörnpelarna i FN:s Barnkonvention och kopplingarna som görs till ICDP ger också en bra grund inför fortsatt fördjupande. När vi sen kommer till boken Anknytning så kan jag bara säga att jag njöt av att läsa den! Vilken fantastisk liten bok i ett så komplicerat ämne! De små episoderna som boken skildrar ger en mycket tydlig bild av hur sampel/anknytning kan se ut och är man som jag mamma själv, så infinner sig känslan "hur det var" direkt. Alltså läste jag den boken både med hjärtat och hjärnan. Det är en bok som borde sättas i händerna på varje vuxen som tänker att han/hon vill skaffa sig barn. De två utbildningsdagarna var mycket innehållsrika. Jag tyckte att hela kursgruppen jag hamnat i kändes lätt att arbeta med. Det var en öppen atmosfär redan från början och det betyder ju mycket för det gemensamma utbytandet av erfarenheter och kunskap. Teori och praktiska övningar varvades på ett bra sätt. När det gäller teorin så kunde det gärna ha fått grävas djupare. De passen tycker jag ska ge mer än vad man kan läsa sig till i böckerna. Kanske kommer det mer teori framöver. Det var positivt att vi fick arbeta i samma smågrupper hela tiden. Uppgifternas art var ju av det personliga slaget och det hade varit jobbigt att byta gruppmedlemmar. Ju mer vi satt tillsammans desto mer öppnade vi upp för varandra. Troligen fanns det en väl planerad tanke bakom detta! Hela kursen hittills har byggt på att ens egna känslor väckts till liv och kan det finnas ett bättre sätt att lära och förstå?! Det ger ju också ett perspektiv på hur känslor stannar kvar inom oss, de finns där och kommer fram när vi ges möjlighet till reflektion. Då förstår vi också vilken tid det tar att läkas om något gått fel. I den samtalsgrupp som jag ingick i, blev det också tydligt vilken kraft känslorna har som är förknippade med de tidiga barndomsminnena. Man kände doften av såpa, tårarna kom fram, sveket man känt kändes återigen i magen. Kroppen mindes det hjärnan plockat bort. Denna erfarenhet var ny för några och andra hade upplevt det tidigare i andra sammanhang. Oberoende av vilket, blev det djupa och givande diskussioner kring våra upplevelser. Hittills är nog den påtagligaste känslan att jag tror att jag kan använda mig av grunderna i ICDP i flera olika sammanhang. Det är inte bara i direkt "ICDP-arbete" som innehållet i utbildningen kommer att användas för min del. Jag känner att sättet att tänka, den humanistiska grundsynen, måste prägla alla möten i mitt yrkesliv (eller varför inte bara skriva liv). Dagligen hamnar man i situationer där "omformulering" är en viktig del för att få syn på barn/elevers problematik. Här tror jag det finns en möjlig utvecklings potential om man arbetar inom förskola/skola. Att få arbetslag att reflektera i nya banor, omformulera, det som de ser hos sina barn/elever borde rimligen leda till bättre förståelse. Likaså träffar jag föräldrar som behöver se sig själva i förhållande till sina barn. Idag tenderar både hem och skola att vilja förlägga problemen hos barnet. Att rikta blicken mot omsorgsgivarna och miljön som barnet vistas i känns mycket bättre än att sätta etikett på barnet! Det är lätt att ta till sig att basen i allt samspel är den emotionella dialogen och vikten av att denna utvecklas positivt för att sen kunna bygga vidare med de andra dialogerna. Det är befriande att "skamvråns pedagogiken" lyse med sin frånvaro och att man istället väljer att se den reglerande dialogen som en hjälp till barnet att utveckla någon förmåga som ännu är omogen. Kan man förmedla ut den synen i våra olika verksamheter så bildas det många positiva ringar ut i barnens vardag. Några saker som sades under kursen har stannat kvar lite mer än annat. "Mycket av barnets utveckling beror på hur god relationskompetens vi vuxna har". Denna mening är ytterst betydelsefull. Den lägger ansvaret på den vuxne att hantera det dilemma som barnet befinner sig i. Tänker man så kan man inte lämna barnet åt sitt öde. Det går inte att säga; "han som alltid?" eller liknande saker. Ansvaret ligger kvar hos den vuxne. Inom detta område finns det mycket att göra för oss som är verksamma inom förskola/skola. En annan mening som också dröjt sig kvar är "viktigare att bli "erkänd" än att vara "duktig"". Hur ska "erkännandet" få större plats i en skola som alltmer strävar mot kunskapsmål, som ska mäta i både tid och otid, där utslagning börjar i tidig ålder för "du når inte målen". Nästa fråga som infinner sig är – hur kan jag bidra med att öka erkännandet för de barn/elever som jag möter? Anledningen till att jag fått påbörja denna utbildning är att vår kommun vill erbjuda olika "stödprogram" till föräldrar med barn i olika åldrar och det är väl förankrat genom politiska beslut i både Social- och Barn och utbildnings förvaltning. Vi kommer att få möjlighet att starta upp föräldragrupper under nivå 2 utbildningen. Det är primärt på det sättet som min kompetens i ICDP är tänkt att användas. Men jag har fått många funderingar kring att framöver kunna utbilda pedagogerna i Vägledande Samspel. På så sätt når förhållningssättet så många fler barn. När vi (Pia Ek och jag) blir färdiga handledare och lite varma i kläderna är det kanske en idé som vi kan försöka driva i vår kommun – utbildning av pedagoger." Eva Fäldt Ängelholm.