Att skriva om hur programmet Vägledande samspel ICDP används i behandlingsarbete är svårt, därför beskriver jag istället hur vi upplevt det.
Vi är en personalgrupp som arbetar på ett behandlingshem för tonårsflickor. Alla är utbildade på nivå 1 och 2, föreståndarna är utbildade på nivå 3 och personalgruppen har regelbundet handledning utifrån programmet Vägledande samspel ICDP för att hålla perspektiven levande.
2007 började vi utbilda oss. Anledningen till att vi valde just ICDP var dess teoretiska grund i modern utvecklingspsykologi, anknytningsteori, affektteori och teorier om lärande och förstås det sociokulturella perspektivet.
Till en början märkte vi att vi som personalgrupp oftare såg mer ödmjukt och positivt på flickorna och deras familjer. Vi tog större ansvar för den allmänna miljön och stämningen som rådde på institutionen. Vi såg till att det kändes bra att vara hos oss (i den mån det går att göra det). En kommentar vi fått är att vi "inte gör ett flerpersoners problem till ett enpersoners problem", dvs. vi ser och behandlar inte bara barnet utan tittar också på faktorer runt barnet, inte bara det biologiska nätverket utan också skola och speciella omständigheter som påverkar barnet och familjen. Förstås så gjorde vi allt det här även innan vi utbildade oss i ICDP men nu gör vi det med lite större övertygelse och teoretisk förankring. För i vilken utsträckning påverkar det barn att exempelvis leva under mycket fattiga förhållanden. Hur förhåller sig den familjen gentemot andra och vilka sammanhang blir barnet exkluderat ifrån bara utifrån att det inte kunnat få delta i olika fritidsaktiviteter?
Att arbeta strukturerat och medvetet med inkludering av familj och nätverk gör att vi får mandat att ta hand om barnet men också till att vägleda föräldrarna. För oss är det viktigt att vara värda att följas och att på ett ödmjukt sätt förmedla dialogerna och temana i ICDP till föräldrar. För även om föräldrar efter avslutad behandling inte klarar att låta sitt barn bo hos sig och vi bedömer att omsorgsbristen kommer bli för stor kan vi idag prata om det på ett mer naturligt sätt så att föräldrarna förstår och nästan alltid håller med. De förstår konsekvensen av den tidigare omsorgsbristen och kan låta barnet förstå att det inte är barnets fel.
För barnen innebär det i relation till personal att dialogerna blir tydliga och personalen blir modeller för gott samspel. De är tränade i att sätta ord på känslor och bekräfta affekter så att situationer och reaktioner blir mer begripliga för barnen.
För personalgruppen innebär det att vi har ett gemensamt språk och lättare kan prata med varandra om det vi upplever. Det kan till exempel handla om att man frågar när man ser en kollega agera eller prata på ett sätt som man själv inte skulle ha valt. "vad tänkte du att hon behövde för dialog, utvidgande eller reglerande?" Utifrån den ökade dialogen oss vuxna emellan gör vi också bättre bedömningar och ett snabbare behandlingsarbete då vi gör fler analyser tillsammans i vardagen och inte sparar dem till personalmötena.
Vill du veta mer om hur man kan arbeta med programmet inom socialtjänsten är du välkommen att ta kontakt med Caroline Wendel, 0706-722 639 eller caroline@icdp.se